Vi människor har en tendens till att låtsas så mycket. Låtsas att vi mår så bra.
Låtsas att allt är okej. När det egentligen skriker inuti.
Vi ler och säger "Det är jättebra!", på frågan "Hur är det?".
Jag själv tillhör den gruppen av människor som alltid svarar hur "jättebra" allting är, samtidigt som man kollar ner i backen och sparkar på en sten med hela munnen full av ångest i form av ord som bara vill ta sig ut och skrika sanningen så den ekar.
Jag önskar jag vågade, att fler människor bara vågade.
Vi människor måste börja skapa en annan slags trygghet hos varandra, så alla har chansen att öppna sitt hjärta. Även om det bara är för en enstaka person. För alldeles för många människor kvävs av sina egna tankar och rädslor att tala ut.
Jag antar att vi alla mognar i olika takt och jag vet själv att jag inte längre är den som går bakom någons rygg.
Jag värdesätter mina vänner i renaste guld. De är min himmel, mitt hav och mitt syre.
Vänner är allt och jag skulle aldrig vända dom ryggen.
Det finns inte en människa på hela jorden som skulle kunna förstöra min kärlek till dom. Dom tar mig aldrig för givet, och jag älskar dom för det.
Själv är jag är krävande. Jag måste ha massa kärlek. Annars drar jag, så enkelt är det. Så har jag alltid varit.
För mig måste kärleken vara övertydlig, nästintill påfrestande.
Jag vill vara prinsessan, den vackraste i världen. Känner jag inte det.. nej. Då faller allt. Kalla mig patetisk.
Det är bara så jag fungerar. Säg att jag har problem. Whatever.
Jag har alltid varit en sådan person som inte kunnat njuta av stunden. Alltid ett steg före.
Jag orkar inte jaga längre. Det finns ingen mening med det.
Det gör mig bara till en förlorare.
När ni ler och minns allt. Medan jag varit på en annan plats. I jakten på lyckan.
Jag ville känna doften av en annan människa.
Jag ville ha en annan människas känslor som vandrar rakt in i mina.
Jag ville liksom slå mig rakt in i någons värld och måla minnen på någons väggar.
Jag ville vara någon, jag ville vara den, som säger de finaste orden i världen.
Jag ville vara någon som skriver Jag älskar dig, precis ovanför någons hjärta.
Jag ville vara den, som för någon, får hjärtat att vilja slå sig ur bröstkorgen.
Jag ville vara pirret, fjärilarna, i någons mage.
Jag ville vara de heta, snuskiga och barnförbjudna tankarna. Jag ville vara det varma, mysiga och underbara.
Jag ville vara någon som får någon att le. Jag ville vara någon som kan få den sämsta dagen, att bli den bästa i livet.Men ordet förlåt är något jag har svårt att säga. Ett
förlåt betyder så mycket.
Ett äkta, ett ärligt
förlåt, bär så mycket mer än bara ordet.
Man förlorar all makt i ett
förlåt. Jag tror ni förstår vad jag menar.
Man blir liten. Mindre. Man försvinner.
Ett
förlåt är det svåraste som finns att säga.
Förlåt är det svåraste i världen.Allt är över nu. och nu äntligen,
är det min tur.
